Hållbart liv i framtiden                                                                                            Per Gyllenspetz 5 sept 2019

Kortversion publicerad i Dagens Nyheter 27 sept 2019   https://www.dn.se/asikt/manniskan-kan-losa-klimatkrisen/

 

För hundra år sedan hade vi politiker, opinionsbildare och innovatörer som inte fann sig i fattigdomen, ojämlikheten, slitet. Det skapades idealistiska idéer om att bygga ett tryggt och modernt samhälle som värnade om alla människor. Så bytte Sverige helt skepnad på några årtionden när man genomförde visionerna och byggde ett mer demokratiskt samhälle med fysiskt välstånd. Det blev en förebild i världen. Alla fick rösta och ha semester, ha råd med god mat i ett eget kylskåp och bada i badkar. Det var utopiskt bara några decennier tidigare. Demokratin hölls vid liv genom folkligt engagemang. Men under framväxten av den fossildrivna konsumtionskulturen på femtio- och sextiotalet förblindades man av de tekniska möjligheterna. När sedan bilden på den blå Jorden skickades från första besöket på månen blev det ett stort ögonblick för många människor. Skalan på planeten och den ett par mil tunna hinnan av liv som är luften, marken och vattnet och som vi är beroende av, blev konkret.

Nästa gång i affären när du lägger ett äpple i en plastpåse har du proportionen på jordklotet i förhållande till atmosfären, det finns inte mer luft än motsvarande den tunna plasten över äpplet. Varje timma fyller människor luften och havet med koldioxid från 1 miljon ton olja och kol. Men på samma timma strålar solen tillräckligt med energi till Jorden som skulle räcka till hela Jordens energianvändning ett helt år. Något har blivit fel.

Festen är slut

Människor på Jorden kommer att behöva göra stora förändringar i sina liv på grund av stigande hav, svajigt klimat och det krävs dessutom en rejäl storstädning av alla föroreningar nu när festen är slut. En folkvandring från kustområden och hetta är rimlig att vänta sig. Nu växer kunskapen dessbättre snabbt om hur vårt jordklot fungerar. Är det för sent? Det är inte längre möjligt att vi människor och livet i biosfären skall kunna leva som i något ursprungligt tillstånd. På kort tid har vi skövlat, förgiftat och utrotat en skrämmande stor del av det som håller oss vid liv. Det är riktigt illa.

Dystopikulturen eldar på med media och filmer som är lönsam business och den blir tyvärr en betydelsefull del av vad människor just nu förväntar sig av framtiden. Den har ett självgenererande och destruktivt tema att det går åt helvete med mänskligheten. Så många upplever att det inte är någon idé att göra något själv. Självklart skall kulturen och fiktionen alltid vara fri att skapa, belysa och påverka. Men det behövs en jämnvikt med berättelser om verklighetens positiva och möjliga byggande. Tron på det är väl det enda rimliga för mänskligt liv? I samhällsdebatten är det just nu dessutom tunt med visioner och det är få av aktörerna som hörs som har konkreta idéer om hur vi kan tackla problemen så att vi kan leva uthålligt i en framtid.

Två ton och tvåhundra hästkrafter

Mitt arbete handlar om hållbara transporter på längre sikt, om hur och varför vi förflyttar oss själva och våra saker. Ju längre man kommer med att analysera problemen vi just nu har, desto större blir insikten att det handlar mer om människors vanor och beteenden än bara tekniska lösningar. Är leveransen av paketet nödvändig på en dag? Behövs bilar med två hundra hästkrafter gjord av två ton material för att stå i en bilkö med en person i? Hur kunde folk på femtiotalet vara nöjda med en bil som hade tjugo hästkrafter och vägde ett halvt ton? Låt vara att den osade avgaser. Eller trivas med att gå eller cykla till jobbet? Laga prylen när den pajade? Kanske därför att det var det alla gjorde. Människor vill göra det som de flesta andra människor gör. Marknaden erbjuder ständigt nyare, snyggare och snabbare saker, så då skaffar vi dom och motiverar valet med rationella skäl som reklamen matar oss med. Men någonstans vet vi att det är fel, att det är ohållbart.

Säg inte till mig att det inte är någon ide att bygga ett hållbart samhälle, att människor är korkade och själviska. Ställ fram ett schackspel för de många som kan spela och på några minuter skapar hjärnorna mycket komplicerade abstrakta lösningsalternativ. Jag ser också att människor har en makalös dådkraft att snabbt lösa problem vid katastrofer som till exempel skogsbränderna de senaste åren. Krisen aktiverar omedelbart samverkan. Den verkligt stora globala miljökrisen människor orsakat har smugit sig på långsamt men obönhörligt under lång tid och nu har Jorden förklarat krig mot oss. Vi är i en konflikt vi själva genererat och bara vi kan lösa. Jordens biologi klarar sig bättre utan oss, om vi inte ändrar livsstil och gör det snabbt.

Är planeten överbefolkad? Ja, av konsumenter. Men om alla 8 miljarder satt i var sin solstol ryms vi på Mallorca. Fler är vi inte. Det finns olika beräkningar på hur många kvadratmeter jord en människa behöver för sitt uppehälle, men inte är det många förutsatt att det mesta av vår mat kommer från växter.

Trädgårdsmästare på planeten

Jag skissar några idéer för ett hållbart samhälle med inspiration från flera tankemiljöer och med brännpunkt på transporter som är en av de största källorna till problemen. Men också med ett helhetstänk där vi kan testa bilden att människor om några decennier är trädgårdsmästare på planeten. Att gå till arbetet då är att med klokskap vårda naturen så att den fungerar i balans och kan vara vårt matskafferi i århundraden, årtusenden framåt. Livet 2070 består alltså inte i att åka till en lokal och producera för konsumtion.

I mitt perspektiv är det fullt möjligt att inom en generation använder människor några få procent av den energi och materia som vi gör idag mätt per capita. Vår familj har som exempel på bara några år minskat ner utsläppen till en tiondel och det intressanta är att vi inte känner att vi gjort några uppoffringar, kanske är livet till och med bättre nu. Inom några decennier konsumerar man inte längre för att uppehålla en materiell tillväxt, sakerna som behövs är man användare av i en cirkulär ekonomi. Ekonomer kallar inte folk för konsumenter utan istället användare, tillväxt och BNP har bytts ut mot hållbara nationalekonomiska begrepp, eller kanske kallas det då för globalekonomi. I den nya tidens välstånd är odling av mat och skördande av hållbar energi det viktiga vi gör och det sociala projektet är hälsa och glädje för alla medmänniskor.

Helhetstänkande den nya samhällsmotorn

Åren efter 2020 blir starten på en omvälvande era. Pengarna i svenska statens årliga miljardsatsningar på innovation kan nu alla söka, inte bara företag och forskare som idag. Initiativet premierar också att bli klar på kortare tid och man tar större risk att det blir floppar för att några skall lyckas att förverkliga de nya oväntade upptäckterna, tjänsterna med både sociala och tekniska innovationer. Kapitalister med hjärta kliver fram. Rubriken på utvecklingen är reduktion - minskning av energianvändning, minskning av fart och minskning av materialomsättning. Stress är inte längre en lönsam industri. Det kommer att likna just eran för hundra år sedan när alla våra maskiner såg dagens ljus. Skillnaden nu är att vi är tusenfalt fler som har akademisk utbildning. Det borde vara en fördel. Teknikoptimismen driver inte längre samhällsutvecklingen, det är helhetstänkande.

Snart blir det självklart igen att gå och cykla, städer byggs för detta. Gator används mer för människor, mindre för fordon. Bilberoendet minskar. Crowd-routing busslinjer och smarta system för delade bilresor gör hela landet levande igen. Distansmöten blir verklighetstrogna och enkla. De fossila bränslena ersätts stegvis av el, biogas, vätgas och antagligen av nya lösningar som vi inte känner till idag. Ett nät av elvägar gör lastbilar mycket renare. Fartyg och båtar drivs i nya system med rena bränslen, sol och segeldrift. AI/robotar blir smarta (men tillåts inte vara för smarta) och används till vissa saker som till exempel att köra fordon.

Mycket lättare fordon i olika storlekar klarar skjutsen till dagis och resan till jobbet med radikalt mindre energianvändning. Vägarna blir tystare därför bilarna åker på smala däck som också har låga partikelutsläpp. Inrikesflyget kör där det inte finns alternativ och man använder biobränsle och flyger med lägre fart, på lägre höjd och har mycket mindre miljöpåverkan. Det sker inom bara några år. Längre fram görs resorna till solparadisen med sol- och vätgasdrivna flygluftskepp och det blir nya over-nite reseupplevelser med vacker utsikt över planeten och nästan inga utsläpp.

En hållbarhetssmart generation

I skolan är lärandet om hur naturen ger oss liv det viktigaste och barnen använder matten och naturämnena till att räkna på sin egen energianvändning och materialen i prylarna och dess påverkan på miljön, ämnet heter livscykelanalys. Skolan blir mer meningsfull och kommer att göra en hel generation hållbarhetssmartare både vad gäller fysiken och det mellanmänskliga. Om femtio år när människor ser tillbaka på den tid som är nu kommer man ha svårt att förstå fixeringen vid saker och fart som egentligen var en fossildriven lek som alla blev sjuka av. När en förenklad civilisationsdefinition om mätbarheter och materians överlägsenhet till den grad lurat människor så att de höll på att förstöra sin egen livsmiljö.

 

Jag har en självklar tro på människan. Folk på alla nivåer i samhället säger just nu: Det är svårt, jag ser att vi har en kris och vill ändra men systemet sätter stop för mig. Den svällande kontrollkulturen och kvalitetssäkringssystemen hindrar personligt ansvar. Skall vi försöka att ändra systemet? Chefen på jobbet och politikern i riksdagen kan göra mycket men också du som medborgare har makt att förändra. Demokratin fick vi ju. Gör då om reglerna som hindrar så vi kan fixa problemet vi nu har. Naivt? Tvärt om, det som verkligen är ansvarslöst är det kollektiva självbedrägeriet, att så få agerar betyder att det kommer nog att ordna sig sedan. Det gör det inte och det är just nu det är dags för handling. Alternativet är att det blir mycket svårare inom en kort tidsperiod. Jag själv är också en del av systemet och det är obekvämt att ta ett så stort perspektiv i anspråk som i den här artikeln. Trots allt tror jag att de flesta vill ta ett nytt hållbart kliv i allt från filosofi till företagande. Nu är det tid för invånarna på planeten att vända kapitel och agera med tanke och omtanke. Det är det verkligt mänskliga.

- - - -

Bättre och sämre förr                                                                                             Per Gyllenspetz augusti 2018

En  version publicerad i Bohusläningen 4 sept 2018  

https://www.bohuslaningen.se/%C3%A5sikt/debatt-och-ins%C3%A4ndare/b%C3%A4ttre-och-s%C3%A4mre-f%C3%B6rr-1.17727029

BÄTTRE OCH SÄMRE FÖRR. Under ett halvt sekel har ett och annat förändrats i Bohusläns vatten och vind. Gubbarna och tanterna rodde eller stod med en åra på aktern och vrickade sin ega när de skulle en kort bit. Tändkulemotorn i fiskebåten fick gärna stå på vid bryggan för den var jobbig att värmas och starta. Dunk, dunk, dunk. I träsegelbåtarna satt käcka seglare i sjaletter och skepparmössor kryssande kors o tvärs i ur och skur.

Morfar på ön gick i båten innan middag och drog lätt upp en torsk i sundet. Ett fiskenät fångade oftast några spättor och annat. Tången var frisk runt bryggorna. Men industriernas utsläpp i Glomma kunde färga vattnet brunt och det luktade illa vid sydgående ström. Skräpet och glaset och oljan och allt man inte ville ha skickades i havet, borta! Fast fötterna blev oljekletiga på badklipporna. Mamma berättade om boken hon läste som skriven av Rachel Carson. Det var en varning och blev startsignalen för miljörörelsen, Tyst vår hette den och jag var sju och blev ledsen.

 

En vanlig badbåt 1962 var en eka med en trehästars Johnson. Idag är den av plast och plåt och har hundra hästkrafter. Ännu mer kväve, koldioxid, kolväten körs rakt ner i det redan övergöda vattnet. Fort, fort till badskäret innan slemalger helt växt över all tång och kvävt bottnarna så att barnen inte kan se tångkrabborna längre. Eller hur är det tänkt med farten och hästkrafterna? För femtio år sedan var den blå himlen knallblå, nu är den vitare för kvävet och koldioxiden är där uppe också.

 

Fiskmåsen och skrattmåsen i skyn har flyttat in till stan, där finns ju pommes. Truten är kvar och knuffas på skären med skarvkolonierna. Ålekråkan som den stora svarta simmarfågeln heter på bohuslänska fanns inte många av då, inte kanadagäss heller. Säl har det långsamt blivit fler av och de simmar upp nyfiket bakom båten när vi kör elmotorn. Tumlare är lite vanligare tycks det. Det vackra havsvattnet sedan några år, turkost och klart med sikt på många meter, är det grönländskt smältvatten? För länge sedan mellan sillperioderna åkte allt som gick att elda in i de fattiga fiskeböndernas spisar, till och med ljungen i skrevorna revs bort och öarna blev alldeles kala. På några decennier har buskar och skog gjort dem grönare igen. Och vackert lila av blommande ljung så här års. Tacka olja och fotogen för det. Eller?

- - - -

AI kan göra vårt resande hållbart. Publicerat i tidningen Syre                                 Per Gyllenspetz  8 juni 2018

https://tidningensyre.se/2018/nummer-271/ai-kan-gora-vart-resande-hallbart/

Självkörande bilar är en kommande revolution. Företag, städer och universitet runt om i världen tävlar om att göra självkörande trafik verklighet. Varför denna rusning? Myndigheter ser att privattrafiken kan minskas och ersättas med en mer rationell typ av uppkopplade, delade och självkörande kollektivtrafikfordon. En delad resa med ett självkörande fordon kan ersätta 17 privatbilar enligt University of Michigans Traffic Research Institute. Med styrning av efterfrågan och tillgänglighet kan friheten öka för ungdomar, barnfamiljer och äldre utan körkort. Trafiken kan bli säkrare, utsläppen och körsträckan kan minska. Potentialen är stor för att skapa mänskligare städer men frågan är om inte livet på landsbygden skulle kunna förbättras minst lika mycket med billiga och säkra självkörande transporter tillgängliga för alla dygnet runt. Det kanske rentav blir en sådan social förbättring att färre människor vill flytta till överfyllda städer.

Människor är ett nomadsläkte som fort finner användning för alla nya sätt att göra en kort eller lång resa. För att göra systemet så effektivt som möjligt behövs resenärsdata – alltså att samordna vart och när alla vill åka och var alla fordon finns. Den konventionella kollektivtrafiken kommer att finnas under lång tid framöver och detta nya alternativ till bilen behöver bli en pusselbit som fungerar i helheten. En släkting till trängselskatten med varierad prissättning av de självkörande resorna kan ge ett mycket mer hållbart trafiksystem. Då behöver vi data.

Men helhetstänkandet är inte i första rummet nu. Utvecklingen av den självkörande tekniken ägs just nu av teknikoptimister som får mycket stora resurser. Snygga bilder visas av ensamma människor i var sin självkörande bil där resorna till och från förorter som ligger allt längre bort är en bekväm och allt större del av livet. Det är inte en hållbar utveckling. Artificiell intelligens (AI) är en given del för att kunna skapa snabba beslut i trafiken och fördela fordon till användare. Men tekniken kan bli hållbar för människor först när arbetet kring resenärernas data och relation till AI tar samma plats som arbetet med tekniken. AI är kanske den största tekniska revolutionen i vår tid. Den kände svenske fysikprofessorn Max Tegmark sade under en föreläsning nyligen i Göteborg att vi nu är i ett vägval hur vi skall hantera riskerna och möjligheterna med artificiell intelligens. Detta behöver komma upp på den politiska och mediala radarn, det menar också den engelska tidningen The Guardian.

Ju mer data som är tillgängligt om dina resor, vanor och tider desto bättre mobilitetstjänst kommer systemet att kunna ge dig och kollektivet. Ett av hindren för att utveckla optimala uppkopplade/delade/självkörande fordon och det som kallas ”mobilitet som service” är risken allt fler människor kommer att uppleva med att släppa kontrollen över sin data. I tänktanken GATT har vi definierat några riskområden som behöver lösas kring användandet av vår personliga data; risken för missbruk, stöld, vandalisering; personlig säkerhet; ofrivillig påverkan eller exponering för skräddarsydd reklam; social integritet; känslan av frihetsintrång. Skandalen kring Facebook visar att man inte kan lita på att den digitalt hopknutna världen enbart ger ett liv i fred och expanderande samvaro. Människors engagemang och styrning behövs.

 

EU’s nya lag General Data Protection Regulation gäller nu. Den skall säkerställa att användare äger sin privata information och att det är lätt och tydligt att förstå innebörden och medgivandet av företagens användning av din data. I nuläget är det svårt att se denna tydlighet i till exempel avtalen med Facebook, Google och Apple trots att lagens inträde varit känt i två år. Det är konstigt eftersom böterna är höga. Det verkar som de stora företagen har svårt att fatta grejen med databruket, det allmännas bästa och förlängningen av deras egna goda affärer. New York Times skrev nyligen att internetekonomin har gjort den personliga datan till en resurs för företagen. Data och kunskap om människors val är en ny guldgruva.

IT-forskaren Alessandro Acquisty resonerar kring en av de verkliga meningarna med livet; det ständiga mänskliga sökandet efter att tyda nyanser eller beskriva abstraktioner av vår tillvaro; poesi eller det lockande ovissa äventyret. Detta kan försvinna om allt är konkret, registrerbart, googlevänligt - förberett just för dig - med din data - precis när du inte visste att du behövde det. Det är också den verkligheten många ungdomar växer upp i idag vars innebörd äldre generationer kan ha svårt att förstå. Detta är inte ett nödvändigt ont man behöver stå ut med. Istället behöver bilden belysas, latheten och ödestron övervinnas. Människor leder tingens gång. Självkörande kollektivresor är en kooperativ handling så förutsättningarna för socialt hållbara lösningar här kommer att vara en del av systemet.

Om man ändrar beskrivningen av människorna från ”konsumenter” till ”användare” öppnas ett nytt perspektiv. Kanske känns det lite smartare att kallas användare? Så vad vill vi människor egentligen använda vår egen data till? Med ökande digitala resurser behövs ett uthålligt bruk, precis som insikten att hushållning med de fysiska jordresurserna är nödvändig. När människan under historien lyckats med uthålliga livsmiljöer har det ofta varit i samarbetande projekt, som inte bara är aktiva i nuet utan är generationsöverskridande arbeten med döda, levande och ännu inte födda generationer. Jordbruk är ett exempel. Erfarenhet kombinerad med flera hjärnor tänker bättre och mer altruistiskt. AI, kan det hjälpa oss då? AI kommer att ha svårt med problemlösning med oförutsedda omständigheter. Eller i alla fall borde det vara så, att detta är reserverat för människan själv att söka vägen för utvecklingens gång. Vilka forskare känner sig utmanade att istället utveckla och systematisera mänsklig kooperativ intelligens? Alltså förmågan till avancerande samtal med flera komplexa bollar i luften, dialoger med slutsatser som blir byggstenar för det alltid pågående civilisationsbygget. Utan deltagande av AI.

Om förarjobben successivt försvinner och även många andra arbeten tas över av robotar, vad definierar då en människas identitet när det inte längre är yrket, eller konsumtionsförmågan för den delen? Bill Gates har föreslagit en skatt på robotar. Han och andra menar att den kan användas till en medborgarlön vilket också provas på olika håll i världen. Är det snart dags för oss människor att göra det som många anser som viktigast – att ta hand om varandra? Konkret till exempel fler lärare i skolan, mer personal i vården.

 

Datan i våra digitala liv kan bli en resurs som kultiveras precis som odlingen i naturen och blir en tillgång på vägen mot ett hållbart samhälle. En kultiverad AI skulle också kunna vara mycket användbar i de komplexa och resurssnåla mobilitetssystemen som nu snart är möjliga. Om några år vid infarten till en svensk stad kan det stå på en skyllt: ”Välkommen - staden har säker självkörande trafik med 0-utsläpp. Bilkörning är inte tillåten”. Systemet skulle kunna användas genom ett socialt nätverk där du själv kontrollerar hur din data skall brukas. Där kan du dela din mobilitet (och vad du vill) med din familj, grannar och kollegor.

 

Just nu förstör vi vår livsmiljö i en gigantisk och långsam olycka där människor marscherar som fjärrstyrda konsumenter dirigerade av vinstmaximerande algoritmer medan världen fylls med prylar och sopor. Några tittar ut i universum för att finna lösningen i att resa iväg och bo någon annan stans trots att den här planeten har en fantastisk miljö med flera unika astrofysiska egenskaper som skyddar livet.

 

Människor behöver återställa bilden av att leva hållbart här på Jorden länge och att vi kan göra det som trädgårdsmästare i ett bruk av alla resurser. De marknära dagliga resorna vi alla gör har just nu en stor potential att bli påtagligt mer hållbara med den nya tekniken. Vi är i ett vägskäl och kan ta sikte på att lösa de etiska och vetenskapliga utmaningarna med hushållning av alla våra resurser – Jordens, biosfärens och de digitala -  i ett perspektiv som sträcker sig över generationer.

- - - -

Steg i Kalifornien för nyhetsbrevet OMEV                                                                                    Per Gyllenspetz 2018-03-05

Några fotbollskillar väntar på bussen i Berkeley, en av dem trixar med bollen. En uteliggare knuffar sitt bohag i en kundvagn förbi uppför backen med trötta steg i söndriga skor. Bollen är fortfarande i luften när elbussen kommer. Jag åker med och det är bara ståplatser kvar. Kliver av i centrum där en stor del av människorna på trottoaren är fattiga eller hemlösa. Jag skall träffa en trafikforskare på Transportation Sustainability Research Center/TSRC på universitetet.

Kalifornien är ett vattenhål för mitt arbete med hållbara lösningar för nomadsläktet människan. Jag har också spenderat långa tider här när jag var ung på vandring i den fantastiska naturen. Hur kommer det sig att Kalifornien ofta har varit längst fram i miljösammanhang? Innan koloniseringen av Bay Area levde Ohlone stammen här. De vandrade barfota och samlade mat, på våren över färgglada blomsterängar och levde på frön, ekollon och lax.

Ida Hoffman är berättarkaraktären i den fina svenska filmen Freak Out, en sann story om hur en naturdyrkande drogfri rörelse skapades av några ungdomar runt år 1900 på en schweizisk kulle. Monte Verdi blev en samlingspunkt för dåtidens stora namn med bland andra Carl Jung, H.G. Wells och svenskan Ellen Key, en av dem som lade grunden till det moderna Sverige där barn skulle få ta plats. Lebensreform kallades rörelsen och några medlemmar flydde undan Första Världskriget till Kalifornien där man levde i ett med naturen, bland annat i Topanga Canyon i norra Los Angeles. I staden var hälsokost populärt sedan länge. En ung man, eden ahbez (han ville inte stava med versaler) blev en del av rörelsen och bodde ibland vid HOLLYWOOD-skyltens första L.

Den typiskt kaliforniska paradoxen är kristallklar; alldeles nedanför hermitstället vid kullarna där eden ahbez och vännerna bodde, formades samtidigt vår moderna kultur i filmbolagens drömstudios. Oljekällorna på slätten försåg det snygga bilåkandet med bränsle och förortsidyllen kunde breda ut sig mil efter mil där medborgarna nu hade getts en mening med livet - som konsumenter. eden å sin sida gick helst och förordade odling av egen mat i ett liv i harmoni med naturen med få materiella ting. Han skrev musik och gjorde flöjter som han gav bort. eden blev känd när han 1947 lyckades få Nat King Cole att spela in hans låt Nature Boy. (1) Det blev genast en stor hit och följdes av samarbeten med andra berömda artister.

Låten gav uppmärksamhet åt denna tillbaka-till-naturen-rörelse. Beatkulturen på 50-talet och hippierevolutionen på 60-talet inspirerades starkt av detta. Idag lever andan över hela Kalifornien både i djupa mossiga dalar och i många stadsdelar. För oss svenskar kan det vara svårt att förstå ytterligheternas samexistens som befinner sig i någon sorts symbios; den extrema ytan så tätt nära längtan efter mening.

De Kaliforniska väljarna har länge varit tydliga med sitt miljöengagemang vilket bland annat skapat CARB och ZEV mandatet. Utan dem hade bilindustrin troligen fortsatt säga att ren luft inte var ”någon affärsidé”. Två tredjedelar av Los Angeles är asfalterat för att bilkulturen skall kunna rulla fritt vart du vill och det finns fyra parkeringsplatser per bil. Men freewayytorna och gatorna har hål och farliga sprickor som bilisterna klagar på samtidigt som myndigheterna satsar rejält på en utbyggnad av kollektivtrafiken och cykelbanor. Nu kan du åka med pendeltåget Metro Rail 8 mil från norr till söder i LA. Den gamla coola Union centralstationen har renoverats och stationshållplatserna längs linjerna är trevliga och tillgängliga. Nästa steg är nu att bygga ut bussnätet. LA skryter med att man redan har USA’s största stadsbussflotta som går på förnybart bränsle RNG/biogas.  

Stadskollektivtrafiken i San Francisco är OK men det var faktiskt bättre förr med ett stort nät av spårvagnar och färjor innan bilen tog plats. Man ligger efter LA när det handlar om de längre pendlarsträckorna. Men i downtown är i alla fall snart Transbay Transit Center klar som är tänkt att bli en hub för buss och tågtrafik - när detta nu i sina olika former blir av. Möjligheterna med att använda vattnet och kajerna i området för närfrakt verkar fördelaktiga och skulle kunna lätta på vägtrafiken.

Jag lånar David och Cecilias Tesla på besök i Bay Area. Den är en av de första som tillverkades och jag tycker inte de 16000 milen gnagt särskilt på bilen. Batterierna håller 90% av den ursprungliga kapaciteten, drivlinan och systemen är fortfarande ljudlösa. Tesla har gjort några kostnadsfria uppgraderingar på vissa delar. I en av de allt vanligare rondellerna där amerikaner blir osäkra på trafikreglerna kan det vara en fördel med den blixtrande accelerationen i elbilen för att undvika kollision. Annars är de ständiga stoppen i korsningar en viktig del av trafikkulturen men även en bidragande orsak till hög energiförbrukning och köer. En liter bensin kostar hälften av vad den gör i Sverige att jämföra med priset på en genomsnitts kWh elektricitet som är minst det dubbla i Kalifornien. Med den kraftiga utbyggnaden i staten av förnybar energi, som solpanelerna ovanpå Davids kontorstak blir det intressant att se om elpriset kommer att gå ner på sikt.

 

Föreläsningar är ju trevliga uppdrag jag blir tillfrågad att hålla. Vid ett tillfälle på nionde våningen bland skyskraporna i San Francisco gör jag ett djupdyk i svensk design och det svenska sättet att arbeta med lösningar, inte minst kring hållbarhet. Föredraget väcker stort intresse bland de samlade formgivarna och arkitekterna. Något vi svenskar kan lära av kalifornier är generositeten med raka synpunkter och det självklara i att tipsa om sina kontakter. I vännerna Erik och Shelley’s kök uppstår alltid ett nytt möte eller någon ny diskussion och en kväll hamnar jag i långt samtal med Lauren och Phil om vår värld kan svänga mot en hållbar samhällskultur. Han är chef för Woods Hole Research Center, det världsledande klimatforskningsinstitutet och arbetade tidigare i Vita huset som rådgivare till förre presidenten. Men idag är han modstulen. Jag får ytterligare en kontakt av paret med en Silicon Valley-veteran och samtalen fortsätter.

I Silicon Valley blir det flera fikastunder utomhus med mina utvecklarkompisar i den ovanligt varma vårvintern. Hit kommer många med förhoppningar om att lyckas och några gör det också. Det berättas om lekstugeliknande projekt som får galna summor i investering - det kallas dumb money - och teknikfantaster i start-ups som inte tänker på att grejerna skall användas av människor. Här finns på kaliforniskt vis självklart motsatsen där Apple är sinnebilden för hur man lyckas och tjänar pengar. Företaget har råd att utveckla ny teknik enbart för att undersöka om den fungerar utan att tänka på affären, förklarar en av medarbetarna. Förväntningarna att världen skall få en ny prylikon från Apple är höga. Min bekante Jim ser fram emot att snart få sin nästa bil, en Lucid Air. Det är en lyxbil med 1000 elhästkrafter utvecklad i Silicon Valley av några av Teslas fd hjärnor. Konceptlikheten är slående med Faradays Future FF 91 och det är än mer förvirrande att den kinesiske vd:n är delägare i Lucid och dessutom lär ha stora skulder till Kina, enligt The Verge.

Något som jag alltid försöker kolla är konstbarometern. I år har dyra tavlor som köps av inflytelserika människor ofta ytliga eller fotorealistiska motiv och det är ett tydligt skifte från de humanistiska motiven för ett par år sedan. Sedan har vi förstås alla reproduktioner av Frida Kahlo-porträtt som tittar på oss. Vad säger detta om kalifornisk samtid? Kanske är ändå en av de viktigaste kulturella händelserna detta decennium att Elon nyligen satt sin gamla Tesla längst upp på en raket och skickat den långt ut i rymden.

Jag skall resa från SF till LA och kollar alternativen. Hyperloop-one är inte klar på länge, bygget av den konventionella snabbjärnvägen har problem med landägare och finansiering och dröjer länge till. Flyga och köra bil som är det vanligaste färdmedlet idag är inga alternativ när jag nu passar på att göra research om transporter och infrastruktur. Överväger båt 3 dagar, tåg 12 timmar, sängplats på en nattbuss, bilsamåkning via en app. Med viss tvekan köper jag till slut en few-stop buss biljett för blygsamma 180 kr. Framme efter sju timmar konstaterar jag att resan är förvånansvärt bra.

 

Jo, jag åkte ju för att träffa en forskare på TSRC/ITS Berkeley. Han berättar att gång och cykling ökar. Bland annat visar resultat också att en bilpoolsbil ersätter 9 - 13 privatbilar, minskar utsläppen av CO2 och att kostnaden för mobilitet för hushållen går ner när poolen är alternativet. Familjer som tidigare inte haft tillgång till bil får nu möjlighet till det. En utveckling som för några år sedan kunde antas gå i motsatt riktning är istället att Uber och Lyft’s taxitjänster lett till en ökning av trafiken, preliminära siffror visar på 15-20 %.

Efter mötet går jag genom universitetet i Berkeley och tar sedan Bart till SF och promenerar vidare genom staden. På en gata passerar en av Scoots många röda pool-elmoppar, intill åker en biogasbuss följd av en BMW i3 och bredvid står en Recreation & Parks el-pickup parkerad. En vanlig ögonblicksbild från en kalifornisk gata 2018. Det är ett stort steg i hållbar riktning och för tio år sedan var det visioner. Den här dagen har jag gått över 1 mil och jag stannar vid hållplatsbänk och sätter plåster på foten för att inte få värre skavsår. På 90-talet när vi på Volvo Cars var som mest progressiva uppfattades det (nästan) som seriöst när jag föreslog att vi skulle sälja egna sköna skor i bilhallarna. Det skulle stå VOLVO i snön på trottoarerna. Tycker du också att man tänker bra när man går?

(1) Nature Boy https://open.spotify.com/track/2WMyu5IYgxEuCd6xgFgJrl?si=31q2jVV4TpCdjBekZjNOww

- - - -

Interviewer och texter har publicerats i olika medier, nyhetsbrev, DI, SVD.

Räcker det med att sätta eldrift i bilarna? Nej. Eftersom jag arbetar med konceptdesign och transportstrategier berättar jag om mitt perspektiv. Det handlar om vad vi möter i den nödvändiga svängen mot mer hållbara sätt att åka och frakta. Nu är det en förändringstid med många nya teknologier och möjligheter. Industrier, forskningsmiljöer och städer som har kreativitet och mod kan ta ledning i arbetet genom den stora kurvan.

 

Radiopodar:

Lyssna gärna på mina reflektioner kring Den Stora Kurvan i Volvo Cars podcast Garaget av Magnus Sundemo http://garaget.libsyn.com/webpage/2017/09

 

OMEV PODD NR 14: DEN STORA KURVAN intervju med Magnus Karlström, Chalmers

http://omev.se/?podcast=omev-podd-nr-14-den-stora-kurvan

- - - -

 

Den Stora Kurvan artikeltext i OMEV nyhetsbrev 2017

Krrnrrnrrn, nnNNNnnnnnhh, bloggloggbloggbl. Så låter soundtracket till svensk uppfinningsrikedom och startupföretagande. Det är fikadags. Kanske är det ett av svaren varför Sverige är bland de världsledande miljöerna för innovationskraft.

Vid fordonsindustrierna i Västsverige anländer stora bilar i milslånga strömmar med utvecklare som ger allt för att skapa den bättre lösningen. Tunnelbanetågen rullar gnisslande in på stationen i Kista och levererar hörlursförsedda utvecklare och startup-are till jobbet. På möten hos svenska fordonsleverantörer görs snabba beslut med ingenjörer, svetsare och vd runt bordet medan det sörplas i kopparna. Intill plåtfasaderna droppar våta granar i en oavbruten skog fram till nästa industriområde med upplysta mötesfönster där problem löses och nya uppfinningar förfinas. På universitet och forskningscentra hörs hjärtliga idéutbyten om framtidens logistik och mobilitet med varierade engelska brytningar från världens hörn. Den svenska öppenheten är älskad och fikakulturen är anammad. Så kan det se ut och låta. Jo okej, vi får nog också räkna in ljudet av ständigt klagande som en av orsakerna till den svenska problemlösningskulturen.

Innovationsförmågan i Sverige kan vara imponerande men är långt ifrån välanvänd, även om vi talar om ny transportteknik. De svenska innovationsmyndigheterna skulle kunna vidga sin syn på innovationsteori, de stora företagen kan lossa på organisationsstrukturerna som ofta inte är anpassade för innovationsförmåga. Det handlar mycket om att se nyttan med att ha kul och vara nyfiken. Ja, så enkelt men ändå så svårt. Vilket sammanträffande förresten - studier (i Canada och USA) (I) visar att innovationskraften ökar i miljöer där människor går, cyklar och använder kollektivtrafik med fler möjligheter till spontana möten. Sam Schwartz, kollektivtrafikplanerare i New York menar att det finns ett samband mellan mindre bilåkande och en högre investeringsvilja i startup-företag.

Hur många fler 2 tons rullande privatvardagsrum och upplevelsemaskiner skall vi producera i den tunna ekosfären vi lever i? Det är kul med bilar och asfalt men inte till ett högt pris för kommande generationer, det är min syn. När självkörande fordon gradvis tar över, skall körglädjen som är en så viktig del av bilen istället utvecklas och upplevas i den virtuella miljön? Vilka varumärken vågar satsa för att vara vinnare i och medskapare av det realistiska, mer hållbart ansvarstagande samhället? Bra att veta är att 20 kilos elcyklar är det fordonsslag som ökar mest i Sverige. Själv gillar jag att åka kollektivt och att gå.

Så vilka utmaningar finns för mobilitets- och transportindustrin? Nu skymtar en kurva bortom det gamla linjära paradigmet. Det är inte en uppgående eller nedåtgående kurva jag tänker på. Det är en sväng i x/y-planet, nere på marken så att säga. Det är en oberäknelig skymd kurva där det gäller att ha både rätt fart och väghållning för att vara kvar i racet, för att använda en metafor.  Jag har under några års tid arbetat med att strukturera de mer eller mindre kända förändringsfaktorerna (nedan 1-22) medan jag själv också deltar i att finna kreativa lösningar. Generellt ser utvecklingen ut kunna gå från gamla mogna strukturer mot ny hållbarhet och nya affärsmodeller. Det sker i delvis olika faser, förändringarna är stora idag och kan bli radikala på kort tid.

Här finns att jobba med för innovatörssjälar och företagare. Detta är alltså ett helhetsperspektiv som är tankeväckande. Själv tycker jag att det är en väldigt spännande tid att arbeta med långsiktiga transporttänk. Bäst blir tänkandet tillsammans med andra. En eftermiddag medan mörkret draperar fönstren spånar Hanna, Lorenzo, Anders och jag idéer för hur människor kommer att uppleva fördelarna med ett system av en ny typ av självkörande elfordon. 2025 skissar vi att det står på den virtuella löpsedeln: ”Stockholmarna tog livet av bilen – friskast i världen.”

Fordonsindustrin har börjat röra sig i en mer hållbar riktning men tillvägagångssättet är till stora delar linjärt och farten in i kurvan verkar oroväckande hög för många aktörer. Både med tanke på hållbarhet och framtida affärsmöjligheter. Attraktiva produkter som kan ge intjäning på kort sikt gäller före långsiktighet. Så hur kan det se ut i kurvan? Nya lösningar är fördelaktiga att skapa i samverkan mellan företag, akademi och myndigheter. Tillsammans med idémakare och eldsjälar. I den tid som nu har börjat, när mycket ändras samtidigt tror jag att lösningarna uppstår mer under arbetet mot organisationers egna mål och mindre genom att försöka förutspå framtiden. Jag skönjer intressanta nya fordonslösningar och det går att finna bättre ekvationer mellan A-till-B-logik, hållbarhet och också den sköna resan som rastar nomadsjälar. På KTH diskuterade vi bl a med Hyperloops chefsingenjör om upplevelsen i resan, om säkerhet, om ett nytt visuellt intrång med deras tåg-i-ett-rör koncept. Detta mer hållbara alternativ till flyg och snabbtåg som finansieras av Elon Musk kommer att vara bra för snabbtransport av gods, kanske också människor om de lyckas göra ett system som uppfattas som säkert och trevligt.

Över en fika frågade vår vän Robert hur han kommer att ta sig till jobbet i framtiden, så långt jag kunde tänka. Jag svarade att kanske du inte behöver vara på jobbet i framtiden. Men när vi skall iväg av en eller annan orsak så kan vi lyfta blicken, bildligt talat. Vi kan kalla den för Flyer, en sol/vätgas- och pedaldriven hanglider som är självflygande och uppkopplad i ett 3D luftfartssystem med AI och livedata om solprognos, vindriktning, uppvindar och glidflyktsberäkningar. Inte någon energislukande drone alltså. Det här är ett hopvikbart paket med lätta dynamiska material och integrerade sensorer grundat på utveckling och forskning som delvis nu finns i labbmiljö. Som måsen över skären går färden med vackra tysta svängar i trettio-fyrtio km i timmen. Så skulle Robert och många andra kunna åka hållbart och med nöje. Men mer i närtid finns det spännande utmaningar och helt nya lösningar för marktransport att förverkliga.

----

Spårbil - podtaxi. Götebors-Posten 19 jan 2012 https://www.gp.se/debatt/skapa-en-attraktiv-sp%C3%A5rbilbana-runt-stan-1.688476?

©  2019 Per Gyllenspetz                           

  • Facebook Classic